Något med brandskyddet gjorde att min utställning på Falsterbo konsthall våren 2019 ställdes in och covidvåren 2020 ställdes den också in. Kanske ställs den in också covidvåren 2021? Mig gör det inget, jag ställer hellre in än ut, och ju oftare desto hellre. Det finns de som tror att det är betydelsefullt för konstnären att få visa sig, att ställa ut. Jag tror något annat – det är inte det att konstnären vill få visa sig, det är att konstnären vill få se. Konsten visar en människa som betraktar sig själv. Sida vid sida med betraktaren.

Dan Wolgers är en av Sveriges främsta och kända konstnärer. För den breda allmänheteten blev han känd när han stal 2 bänkar på Liljevalchs Konsthall och sålde dem på auktion. Det var en protest mot det låga utställningsarvodet. Han dömdes för stöld och den oöppnade domen köptes av en samlare. Beloppet täckte böterna. 1992 fick han uppdraget att formge omslaget till telefonkatalogen Gula Sidorna. Han skrev sitt eget namn och telefonnummer på omslaget. Wolgers blev totalt nerringd. Det blev ramaskri och Telia hotade med att dra i arvodet. Sedan har mycket hänt. Han har blivit professor och varit ledamot av Konstakademin men hoppade av i protest.

Han är känd för sin lekfulla och tidvis milt provocerande konstnärskap, syftande till eftertanke hos betraktaren. Han är den enda svenska konstnärer som har deltagit i en utställning på Louvren i Paris.

I en retrospektiv utställning brukar det vanliga vara att följa en tids-linje, en kronologi som berättar om konstnärens utveckling och fördjup­ning. I Dan Wolgers fall är inte tiden en linje utan en cirkel likt Ouro­boros, ormen som både föder och dödar sig själv i en evig cirkelrörelse. Tillblivelse och undergång som förutsättningar för varandra; konstruk­tion och dekonstruktion i samma figur. Även om alla verk är noggrant katalogiserade och märkta med årtal så är det svårt att tala om en linjär utveckling.

Allt finns där från början. En djup förundran över tingen och över människans varseblivning, uttrycks med en skärpa som gör tvivlet hugget i sten. Det är ett tvivel på att själva verkligheten tänker ställa upp. Visst finns här humor. Man skrattar till av överraskning, insikt eller kanske genans inför sin egen förvrängda spegelbild och verklighets uppfattning. Men Dan Wolgers vill inte driva med sin publik. Här finns ingen elak baktanke eller ironi. Men en oro, kanske till och med ångest. Samtidigt präglas hela hans konstnärskap av en förundran och en ödmjukhet.

Dan Wolgers blev under ett par år intervjuad av utställningens curator Johan Petterson. I våras kommenterade Wolgers utskrifterna och allt har nu sammanställts i en unik bok, ”ELEMENTA”, vilken ges ut i samband med utställningen.

”En klåda, en längtan, en saknad. Den där verksamhetslustan försöker jag nog oftast döda, på samma vis som man försöker döda klådan i ett insektsbett, klådan är oönskad. Paradoxen är ju att det är njutningsfullt att klia på bettet. Är då klådan önskad eller oönskad? Är kärleken önskad eller oönskad när den är obesvarad? När konstnären och betraktaren inte ser varandra, när de inte möts – inte står sida vid sida?”

”Jag tror att det är sant att konsten visar en människa som betraktar sig själv. Och därför är konsten det som gör livet mer intressant än konsten.”