LINN FERNSTRÖM
I katedralen
29 juni - 29 september 2024
Det är med stor stolthet och glädje som Falsterbo Konsthall presenterar sommarens konstnär. Efter examen från Konsthögskolan år 2000 kom snart det stora genombrottet och hennes konst har blivit älskad av en stor publik. På senare år har hon också haft stor framgång med skulpturer i keramik.
På Falsterbo konsthall visar hon nu både nya oljemålningar och nya skulpturer. I de stora målningarna följer vi konstnären in i en Katedral vars arkitektur tycks byggd av drömmar. Ett fragilt bygge med en arkitektur som ändå bär fram Katedralens monumentalitet. Här möts människor i liv och död, med sin kärlek och sin rädsla. I de mindre oljemålningarna som liksom filmrutor fladdrar förbi ser vi situationer från en barndom såväl som det vuxna kärleksparets möten. Allt gestaltat med ett poetiskt uttryck.
Fernström målar med en råhet som ändå bygger på luftighet och som genom sin komplexitet berättar något om den mänskliga glädjen och sorgen; om kärlekens villkor och livets komplikationer.
I de nya keramiska skulpturerna har Fernström arbetat i ett större format än tidigare. Nu är skalan nästan 1:1 vilket ger en känsla av att delta i mötena mellan djuren och flickan, och flickan i växtligheten. Även här lyckas Fernström arbeta med en råhet i materialet som ger en poetisk känsla. Leran som följt konstnären sedan barndomens stränder formas till situationer där det fabelaktiga och det mytiska ingår. Det kraftfulla och det veka kombineras i sin motsats till ett uttryck som berör.
I Konsthallen salar utspelas ett drama eller en dans arrangerat av Fernström och betraktaren kan bara följa med och njuta av denna berättelse om livets och kärleken.
23/3 - 12/5
”Lagom är inte bäst” Hör curator Johan Petterson berätta om utställningen.
Man hör ofta att konsten ska vara fri.
Fri från vadå?
Fri från förväntningar?
Fri från spekulation och ekonomi?
Fri från konventioner och förutfattade meningar?
Kanske fri från konsten.
Konsten uppstår där vi minst förväntar oss konst. Nödvändigheten att uttrycka sig känner
inga gränser. Om det är konst eller inte, bestäms av konstnären som gör konsten.
Det finns konst som blir fri genom att underkasta sig idéer, begränsningar, koncept och
det finns konst som uppstår där konstnären slipper alla begränsningar. Friheten att göra
precis det som behöver göras. Varken mer eller mindre. Detta förhållningssätt kan vara att
avsätta några snabbt uppdragna penselstreck och verket är klart. Likväl kan det vara den
mest långsamma och mest mödosamma vägen att gå. Bara konstnären vet, eller anar, och
får svar genom sitt arbete.
Måleriet har sedan de första grottmålningarna sysslat med avbildning. Ändå finns ingen
konsensus om vad en korrekt avbildning är. Allt från fotorealism till det esoteriskt abstrakta
hävdar sitt tolkningsföreträde. Så ska det vara. Modernismen ifrågasatte centralperspektivet
och efter Cezanne finns det knappt en bordskiva som är rak. De avbildningar ni
ser här på Falsterbo Konsthall kommer av nödvändighet. Av ett behov att berätta, och att
berätta så exakt, att mycket kan utelämnas. Färgen och formen ska vara på plats och när det
väl är gjort, när det stämmer med intentionen, då är målningen klar.
Tänk nu på broderi. Detta traditionella kvinnohantverk. Monogram på handdukar och
lakan, korsstygn enligt förtryckta mönster på dukar inköpta på postorder. Eller fint broderade
kläder som knappt någon vågar att använda för all den möda som lagts ner.
De senaste åren har broderier dykt upp inom konsten och det handlar om att erövra ett
gammalt hantverk och göra det samtida. Användbart på ett nytt sätt. Och då har broderiet
blivit en väg att pröva. Ett mödosamt, tidskrävande och kontemplativt arbete som låter
utföraren tänka stygn för stygn. Koppla nu ihop detta med abstrakt action painting. Går
det? Svaret är Ja, likaväl som man kan låta minnet tråckla sig fram mellan gasklockor och
kyrktorn. Mellan hundar och växter. Flygplatser och kartor. Allt gjort av nödvändighet
eller som tidsfördriv. Är det någon skillnad? Ett nödvändigt tidsfördriv. Eller en onödig
plikt. Kanske ett sätt att bota flygrädsla. Eller för att fördriva livets svarta skuggorna.
För de finns ju där.
Välkomna till vårutställningen på Falsterbo Konsthall. Vi är mycket stolta över att kunna
presentera denna utställning med Eva Kerek, Charlotte Sachs och Wiveka Wachtmeister.
Tre konstnärer som inte känner varandra och som aldrig tidigare ställt ut tillsammans.
Ibland ligger de mycket nära varandra i uttryck och material bara för att i nästa stund visa
upp sin särprägel och sitt personliga språk. Det är faktiskt en dröm för mig som curator
som går i uppfyllelse; att få visa dessa tre starka konstnärskap under samma tak.
Om konsten är fri eller inte. Frågan får inget svar. Det enda vi vet är att lagom är inte bäst.
Johan Petterson
Curator
Georg Oddner - 100 år
30/9 - 12/11 2023
Georg Oddner räknas till en av 1900-talets mest inflytelserika svenska fotografer, såväl inom den dokumentära genren som inom mode och reklam.
I år skulle han fyllt 100 år. Det firar vi med en stor retrospektiv utställning i Falsterbo Konsthall.
Vernissage lördagen den 30 september kl 13 – 16
Vännen Håkan Hardenberger, solist och med världen som arbetsfält, inviger kl 13.30 Utställningen pågår till den 12 november.
I samband med utställningen ges även en ny bok om Georg Oddner ut där texten skrivits av ”Oddnerbarnen”.
”Bildkomposition är som musik”, sa pappa, ”rytm och rörelse”.
Dessa ord återkom han ofta till, liksom ord som växelverkan och mellanrummets betydelse, i såväl musik som bildkomposition. Han hade en bärande rytmkänsla, som han odlade ända sedan barndomen. I 20-årsåldern blev Georg snabbt en av Jazzsveriges mest firade trummisar. Dessa musicerandets erfarenheter, som även innebar improvisation, fick stor betydelse i hans bildskapande. Musiken fanns ständigt i honom.
I efterkrigstidens 1950- och 60-tal var allt möjligt. Pappa var med i den utvecklingsprocess då reklam och mode kunde gränsa till konst, med sin känsla för det estetiska och drivet att tänja sina gränser även här. Reklam- och modebilder var hans levebröd. Det var också ”som en slags kroki”, sa Georg, där det var han som styrde detaljerna till form och komposition, emedan i de dokumentära bilderna, var det han som förflyttade sig i förhållande till motivet. ”Kan man inte längre böja på knäna, så är det inte längre någon idé att fotografera”, sa han.
Oddnerbarnen genom Lisa och Karin Oddner
1/7 - 24/9
Jenny Carlsson Grip
& Pål Svensson
Välkomna till Falsterbo Konsthall som i sommar presenterar två svenska konstnärer som rönt stor framgång och är väl etablerade på såväl den svenska som den internationella konstscenen.
Jenny Carlsson Grip är född 1984 i Ronneby. Hon är utbildad vid Umeå Konsthögskola och har efter avslutade studier återvänt till släktens gård utanför Kallinge i Blekinge med skogen inpå knutarna.
I målningarna känner man den kalla, våta jorden. Man känner skogens doft och hör hur det prasslar och rasslar i fjolårslöv och grenar.
Pål Svensson är född 1950 i Göteborg där han också fick sin utbildning, bland annat på Konsthögskolan Valand 1979–84. Hans skulpturer i svart sten rör sig mellan det eleganta och det råa. På utställningen visas även andra skulpturer i material som trä, glas och metall, samt ett urval foton från LandArt-projekt som han genomfört.
Det är en ära för oss på Falsterbo Konsthall att visa dessa två ytterst proffesionella konstnärer. Det är första gången de gör en gemensam utställning, och de lyckas med stor framgång både utmana och förstärka varandra. Precis som det ska vara.
Film om sommarens utställning med Jenny Carlsson Grip & Pål Svensson
I samband med utställningen ges även en katalog med konstnärerna ut.
Välkomna!
Johan Petterson
Curator
Elisabeth Ohlson
25/3 – 21/5 2023
”Porträtt av en fotograf”
Falsterbo Konsthall har den stora äran att på årets vår– och påskutställning presentera fotografen Elisabeth Ohlson med samlingen Porträtt, hennes hittills största utställning med ett stort urval personliga porträtt av fotografens möten med kända och okända människor. Resultatet av ett envist och träget arbete under en mer än 40 år.
Ett porträtt är en port rätt in i en annan människa, en port som via blicken leder betraktaren rakt in i andra människors liv och erfarenheter. En port som öppnas för nya utsikter och lösningar bortom fördomar och vaneseende. Men ett porträtt är också en öppen port tillbaka till fotografen som genom sina konstnärliga val visar sitt eget ansikte – ett dubbelporträtt.
Elisabeth Ohlson har gjort sig känd genom en unik fotokonst som både provocerar och väcker empati. Med stort mod fortsätter hon utmana fördomar och förutfattade meningar. Genom sitt porträtthantverk visar hon människan och var vi är placerade, genom historien och i vår samtid.
LENNART NILSSON 100 ÅR
PORTRÄTT
2/7 - 25/9 2022
I år skulle världsfotografen ha fyllt 100 år.
Vi firar detta med en stor porträtt utställning med ca 100 st av hans porträttbilder.
Konsthallschef och curator Johan Petterson skriver i förordet till boken ”PORTRAITS”:
Den unge Lennart Nilsson möter oss med kameran i högsta hugg när han tittar rakt in i spegeln och tar ett självporträtt. Mannen som i år skulle ha fyllt hundra sänder en hälsning från sin ungdom. Han ser så modern ut. Hela världen väntar på honom. Kanske har den unge fotografen redan insett att det livsverk som ligger framför honom, alla dessa foton, alla dessa porträtt, blir till ytterligare ett självporträtt – porträttet av en stor fotograf.
Anne Fjellström, VD för Lennart Nilsson Photography och ”bonusdotter”, beskriver hans fotografiska gärning och utställningen såhär:
Lennart är så svår att definiera som fotograf. Han gjorde så oändligt mycket. Jag, som under tjugo år, ägnat mig åt att ordna hans bilder kan fortfarande inte svara. Det enda som jag kan säga är att han var en fotograf som var hängiven sin inre vision av Bilden. Berättelsen. Om någon eller något. Stort eller litet. Det har varit enormt inspirerande att gå igenom hans bilder för den här utställningen. Så mycket vi har lärt oss. Om någon, eller något. Om svunna tiden och svunna stordåd. Ibland lite kontroversiella, och ibland bara fantastiska. Och framför allt om Lennart och den tid som format honom.
På utställningen visas för första gången en fotoserie på godsägaren Karl von Scheven, som på Lennart Nilssons bilder spelar rollen som “Calle Schewen” i Evert Taubes visa I Roslagens famn från 1931. Bildserien, som aldrig tidigare visats i sin helhet som original, är som tagna ur en svensk sommarfilm.
Lennart Nilsson föddes 1922 i Strängnäs. Han började sin bana som reportagefotograf. Hans intresse för människan drev honom vidare mot forskning och vetenskap. För att stilla vetgirigheten vände han sig till toppforskningen både inom det medicinska och inom det fototekniska. Livets innersta väsen skulle fångas för att förstå allt det som passerade genom hans kameralins. Men han lät sig inte fångas i något fack. Samtidigt som han riktade sin kamera mot vårt inre fortsatte han att vara reportagefotograf. Samtliga bilder som visas i utställningen ”Porträtt”” kommer från Lennart Nilsson Photography och flertalet av dem är signerade av Lennart Nilsson. Det äldsta porträttet på utställningen är från 1945. Efter porträttet på drottningen 1976 blev det inte så många fler porträtt men berättelserna som finns i hans foton tar aldrig slut.
I samband med utställningen ges även ut en ny bok ”Lennart Nilsson 100 år, PORTRÄTT”.
Formgiven av Patric Le
Visningar varje dag kl. 13:00 vid öppet.
FRIVILLIGT INTRÄDE
Om utställningen i media:
Sveriges radio P4 29/6 2022
Peter Johansson 2 april - 12 juni
Vi har förmånen att få visa en av Sveriges mest intressanta och sevärda konstnärer. Peter Johansson är ständigt aktuell inom samtidskonsten med stora tongivande utställningar och med hela världen som arbetsfält. Vi öppnar även upp skulpturparken strax intill Falsterbo Konsthall, marken arrenderar vi av Vellinge Kommun i 25 år. Den första skulpturen som visas för allmänheten blir Korvkiosk av just Peter Johansson. Den kommer att stå som en faluröd spegelbild mittemot den fallfärdiga blå kiosken.
I den stora eken framför Falsterbo Konsthall kommer även Peter Johansson att utföra en större installation med inspiration från regissören Alfred Hitchcocks film Fåglarna.
I samband med utställningen ges även boken Caput Mortuum” ut med texter av Lars-Erik Lappalainen Hjertström och Peter Johansson.
Det är en helt nyproducerad utställning vi får ta del av på konsthallen.
Jag betecknar mitt konstnärskap som en dryg 30-årig forskningsresa genom svenskheten.
Sedan 1980 talet har jag arbetat konstnärligt med de komiskt traumatiska upplevelser som min uppväxt i 60- och 70-talets Dalarna gav mig. Dalarna är landskapet i hjärtat av Sverige som sedan slutet av 1800-talet varit det nationalromantiska ansikte som visats upp som genuint svenskt och samtidigt exploaterats av turistindustrin med djävulsk precision.
Med en far som var kyrkomålare och en mor som drev en våffelstuga för skidturister, kan man säga att min konst var insyltat självironisk och prövade gränser mellan vad som ansågs vara god konst och kitsch. I skulpturer och installationer har jag ohejdat men inte alltid så himla framgångsrikt tagit itu med omhuldade svenska företeelser som dalahästar, falukorv, folkdans, faluröda stugor och rasism. Framförallt ville jag att min konst skulle angå många människor genom att vara fysisk, direkt och mycket visuell. Gärna också skrattretande.
Min vän Ceasar flydde på 80 talet av politiska orsaker Peru och landade plötsligt i Småland, Sverige. Där såg han för första gången matt röda stugor med vita knutar, de stod i en mörk ogenomtränglig skog. Han trodde han kommit till helvetet. Denna historia ledde mig in på utställnings tema. Jag har intresserat mig för likheten mellan vitt skilda saker som vaktkurer och korvkiosker, och här funnit märkligt exakta kopior som exempelvis den mellan en bevakningskur i Guantanamo och korvkiosken på stora torget i Falun, ett bevakningstorn i förintelselägret Auswitz och korvkiosken vid tågstationen i Borås eller att en gränspost mellan norra Israel och Libanon liknar på pricken en korvkiosk i Arboga. Betydelsen av Kiosken i Falsterbo kan alltså inte nog överskattas. Är egentligen den faluröda kiosken i Falsterbo förgården till helvetet?
-Peter Johansson-
Lars-Erik Lappalainen Hjertström skriver i boken ”Caput Mortuum”:
Utställningens titel, Caput Mortuum, ”dödskalle” är på svenska beteckningen för ett ”brunlila
färgpigment vars huvudsakliga färgande beståndsdel utgörs av järnoxid.” Falu rödfärg, alltså. I andra språk är ordet däremot enbart en rest från alkemisterna, som använde det som namn på en slaggprodukt från den alkemiska processen, något som man inte kan få ut någonting ytterligare av. Slut, värdelöst material. När ett sådant element tillförs Peter Johanssons verk kan man fråga sig om han med denna utställning tycker sig ha nått vägs ände. Kan hans analys drivas längre? Måste han börja på något alldeles nytt nästa gång?
Eller kan det här som är kvar, slagget, det värdelösa, visa sig vara ett överraskande rikt material och
slutet början? Falurödfärg som den värdelösa grunden för vår kultur, som dödens och livets gemensamma färg?
Dan Wolgers
"ELEMENTA"
3/7 - 26/9
"Jag tror att det är sant att konsten visar en
människa som betraktar sig själv.
Och därför är konsten det som gör
livet mer intressant än konsten."
-Dan Wolgers-
Något med brandskyddet gjorde att min utställning på Falsterbo konsthall våren 2019 ställdes in och covidvåren 2020 ställdes den också in. Kanske ställs den in också covidvåren 2021? Mig gör det inget, jag ställer hellre in än ut, och ju oftare desto hellre. Det finns de som tror att det är betydelsefullt för konstnären att få visa sig, att ställa ut. Jag tror något annat – det är inte det att konstnären vill få visa sig, det är att konstnären vill få se. Konsten visar en människa som betraktar sig själv. Sida vid sida med betraktaren.
Dan Wolgers är en av Sveriges främsta och kända konstnärer. För den breda allmänheteten blev han känd när han stal 2 bänkar på Liljevalchs Konsthall och sålde dem på auktion. Det var en protest mot det låga utställningsarvodet. Han dömdes för stöld och den oöppnade domen köptes av en samlare. Beloppet täckte böterna. 1992 fick han uppdraget att formge omslaget till telefonkatalogen Gula Sidorna. Han skrev sitt eget namn och telefonnummer på omslaget. Wolgers blev totalt nerringd. Det blev ramaskri och Telia hotade med att dra i arvodet. Sedan har mycket hänt. Han har blivit professor och varit ledamot av Konstakademin men hoppade av i protest.
Han är känd för sin lekfulla och tidvis milt provocerande konstnärskap, syftande till eftertanke hos betraktaren. Han är den enda svenska konstnärer som har deltagit i en utställning på Louvren i Paris.
I en retrospektiv utställning brukar det vanliga vara att följa en tids-linje, en kronologi som berättar om konstnärens utveckling och fördjupning. I Dan Wolgers fall är inte tiden en linje utan en cirkel likt Ouroboros, ormen som både föder och dödar sig själv i en evig cirkelrörelse. Tillblivelse och undergång som förutsättningar för varandra; konstruktion och dekonstruktion i samma figur. Även om alla verk är noggrant katalogiserade och märkta med årtal så är det svårt att tala om en linjär utveckling.
Allt finns där från början. En djup förundran över tingen och över människans varseblivning, uttrycks med en skärpa som gör tvivlet hugget i sten. Det är ett tvivel på att själva verkligheten tänker ställa upp. Visst finns här humor. Man skrattar till av överraskning, insikt eller kanske genans inför sin egen förvrängda spegelbild och verklighets uppfattning. Men Dan Wolgers vill inte driva med sin publik. Här finns ingen elak baktanke eller ironi. Men en oro, kanske till och med ångest. Samtidigt präglas hela hans konstnärskap av en förundran och en ödmjukhet.
Dan Wolgers blev under ett par år intervjuad av utställningens curator Johan Petterson. I våras kommenterade Wolgers utskrifterna och allt har nu sammanställts i en unik bok, ”ELEMENTA”, vilken ges ut i samband med utställningen.
”En klåda, en längtan, en saknad. Den där verksamhetslustan försöker jag nog oftast döda, på samma vis som man försöker döda klådan i ett insektsbett, klådan är oönskad. Paradoxen är ju att det är njutningsfullt att klia på bettet. Är då klådan önskad eller oönskad? Är kärleken önskad eller oönskad när den är obesvarad? När konstnären och betraktaren inte ser varandra, när de inte möts – inte står sida vid sida?”
”Jag tror att det är sant att konsten visar en människa som betraktar sig själv. Och därför är konsten det som gör livet mer intressant än konsten.”
27/3 - 16/5
" S P J Ä R N "
Det finns en ofta använd liknelse att man ska leta inåt i sig själv, på samma sätt som man skalar en lök i lager efter lager, för att hitta sin innersta sanna kärna, sitt konstnärliga uttryck.
Minst lika viktigt för att hitta sitt språk är att orientera sig utåt; i samtiden, i konsthistorien, mot kollegor i den egna och tidigare generationer. I samspelet mellan det inre och det yttre danas det personliga uttrycket. Man måste ta Spjärn emot något.
Den abstrakta konstens villkor har förändrats mycket under de senaste hundra åren. Till att börja med sökte man uttryck för det översinnliga. Senare försökte man genom regler och begränsningar uppnå ett rent måleri frikopplat från det föreställande. Postmodernismen gjorde uppror mot purismen och gav det abstrakta andra värden v ironi eller som kommentar till konsthistorien eller den massproducerade bilden. Men fascinationen för det icke-föreställande var svår att släppa.
En ny ung generation ska ta spjärn mot det tidigare och söka nya vägar. Vad det betyder lämnas ofta till efterkommande att analysera och fastställa. De unga öppnar mot experimentet och att ge sig ut i okända marker , i det som ännu inte låter sig definieras.
Vad vi möter här på årets vårutställning i Falsterbo är den hunger och energi som är morgondagens konsthistoria. De fem konstnärerna som nu ställer ut på Falsterbo Konsthall är redan en god bit på väg mot ett eget formspråk. De tar spjärn mot tidigare konst, sin samtid och mot varandra. De inspireras av reklam, TV-spel. idrottens värld och kitsch. Samtidigt är de väl medvetna i sitt val av material och hur det kan behandlas. De visar att de besitter en stor hantverkskunskap som är dem till hjälp för att hitta sitt språk. Vi som publik känner av de kraftfält och energier som uppstår i rummet. Kaos och ordning. Det stringenta och det amorfa. Här får vi vara med mitt i händelsernas centrum när nya möten uppstå. Det nya vi ser och upptäcker skaver och spjärnar på ett alldeles friskt sätt mt vaneseendet.
Välkomna att ta för er.
Johan Petterson
Curator & Konsthallschef
Falsterbo Konsthall med anledning av Covid 19
Vi tar riskerna kring spridning på största allvar och Falsterbo Konsthall följer FHMs rekommendationer.
Vi ber alla våra besökare att följa de allmänna råd som gäller för alla i denna särskilda situation som råder.
Håll avstånd som inte utesluter möten med konsten och andra besökare.
Var rädda om varandra.
Väl mött!
4 juli – 27 september
Astrid Sylwan och Bella Rune
”Allt vittnar – om man blott lyssnar med hallucinatorisk skärpa.”
”Allt vittnar – om man blott lyssnar med hallucinatorisk skärpa”
För första gången möts dessa två konstnärer i en gemensam utställning. Astrid Sylvans eruptiva, kraftfulla färgexplosioner breder ut sig åt alla håll likt ett nytt universum och Bella Runes eteriska vertikala trådskulpturer bildar ett färgrikt skimrande dis. I mötet förenas och repelleras de olika temperamenten och drabbar åskådaren med en känsla av svindel. I denna utställning är det personliga tilltalet så starkt att varje försök till beskrivning av färg och form måste bli i bestämd form – färgen och formen.
Den synliga delen av färgskalan kan beskrivas som elektromagnetiska våglängder mellan 789 – 405 terahertz, men det räcker inte här. Istället krävs begrepp som eufori, yra och berusning. Samtidigt blir uttrycket skört och viskande. Allt är utfört med högsta skärpa och med fantasins precision. Bella Runes eolsharpor av tunnaste trådar infärgade med läsk, skrivarbläck och lökskal frambringar spröda toner som tar oss med på en resa rakt ut i färgernas rymd. Och där exploderar Astrid Sylwans målningar likt Big-Bangexplosioner bortom tiden. Här finns bara ett stort NU.
De två konstnärerna bjuder in till ett vittnesmål där vare sig fysikens eller konsthistoriens verktyg räcker till. Måleriets klassiska teman som ljus, skugga, kontrast och komposition sugs in i en centrifugalkraft och kommer ut på andra sidan, uppståndna på nytt. Skulpturens grunder i massa, tyngd och kropp upplöses i ett skirt färgat ljus som gränsar till det immateriella.
Samtidigt är den materiella glädjen närvarande i högsta grad. Verken är utförda av hantverkare som kan sitt skrå, som vet hur färg ska blandas och skiljas och som ser det textila i en varp bli en rymdraket. Med sina stora kunskaper inom respektive område leder konstnärerna in åskådaren i denna värld.
Titeln på utställningen är lånad från Lars Gyllenstens bok ”Diarium spirituale”. Stycket i boken lyder i sin helhet: ”Allt vittnar – om man blott lyssnar med hallucinatorisk skärpa. I allt blottar sig en makt. En smittsam, gripande förförelse, ett hemlighetsfullt och uppfodrande budskap; om man blott skärskådar med älskarens heta självsvåld.”
Välkomna!
Johan Petterson
Curator
‘Everything speaks – if one but listens with an hallucinatory keenness’
For the first time, these two artists now meet in a joint exhibition. Astrid Sylvan’s powerful explosions of paint erupt in all directions like the creation of a new universe, while Bella Rune’s ethereal vertical wire sculptures form a colourful shimmering haze. Where they conjoin, these two contrasting temperaments are both united and repelled, leaving the viewer in something of a daze. This exhibition is of such a personal nature that any attempt to describe its colour and form must itself be grounded in precisely these elements: colour and form.
Although the visible part of the colour spectrum can be described as electromagnetic wavelengths between 405 and 789 terahertz, there is far more to this particular story. Concepts such as euphoria, dizziness and intoxication are required, while its artistic expression can, at the same time, appear as fragile as a whisper. Everything is, moreover, executed with the utmost sharpness and imaginative precision. Bella Rune’s Aeolian harps made up of the thinnest threads dyed with soft drinks, printer ink and onion peel produce crisp tones that take us on a journey into galaxies of colour. Here, they meet Astrid Sylwan’s paintings, which burst forth like timeless Big Bang explosions in what is quite simply one big NOW.
These two artists invite us to witness something that cannot fully be explained either by the laws of physics or our knowledge of art history. Classic themes of painting such as light, shadow, contrast and composition are sucked into a centrifuge before emerging on the other side, resurrected. The basic rules of sculpture relating to mass, weight and body dissolve into a delicate coloured light that borders on the ethereal.
At the same time, however, there is a palpable enjoyment of the material world. This is art that has been created by craftswomen who understand how to combine and separate colour, and who are able, for instance, to see a space rocket in the textile nature of a warp. It is through this great knowledge of their respective fields that the artists are able to lead the viewer into this world of their choosing.
The title of the exhibition is borrowed from Lars Gyllensten’s book Diarium Spirituale. The paragraph from which it is taken reads in its entirety: ‘Everything speaks – if one but listens with an hallucinatory keenness. In everything, a power is revealed. An infectious, gripping seduction, a secretive, imploring message; if one but scrutinises with the ardent self-indulgence of a lover.’
Welcome to Falsterbo Konsthall!
Johan Petterson
Curator
Falsterbo Konsthall med anledning av Covid 19
Vi tar riskerna kring spridning på största allvar och Falsterbo Konsthall följer FHMs rekommendationer.
Vi ber alla våra besökare att följa de allmänna råd som gäller för alla i denna särskilda situation som råder.
Håll avstånd som inte utesluter möten med konsten och andra besökare.
Var rädda om varandra.
Väl mött!
28 mars – 24 maj
Jan Håfström och Lotta Melin
”Tåget har gått”
Två av Sveriges mest spännande konstnärer öppnar säsongen. Jan Håfström och Lotta Melin interagerar i Falsterbo Konsthall,
som tidigare varit tågstation, med en utställning bestående av nya skulpturer, objekt och målningar. Utställningen, som har curerats av Konsthallschef
Johan Petterson, bygger på tankar om resans mål och mening i, om väntan och förflyttning i tid och rum.
Det gamla stationshuset i Falsterbo är en märklig och magisk plats. Så fort vi steg in visste vi.
Vi befinner oss i ett rum för avsked och återkomster. På en järnvägsstation. Är stationen kanske den idealistiska utställningsplatsen?
Vi lägger örat mot väggen. Arbetet tycks redan ha börjat. Vi frågar: vad kan vi tillföra? Vad vill huset ha av oss?
Klockan i väntsalen har stannat. Men tomheten och tystnaden är befolkade.
Har vi varit här en gång för länge sedan…mitt i kakafonin av gråtande barn och tjutande ångvisslor?
Luften tät av ankomster och avgångar. Vart ska vi?
Erbjuder konsten ett vägval? Man skaffar sig en slags fiktionskaraktär? Man blir en dubbelgångare.
Tågstationen är en av dom platser där förvandlingsnumret äger rum. Där blir vi fria att hitta på ett liv som passar oss bättre.
Jan Håfström och Lotta Melin, januari 2020
Åke E:son Lindman
Lotta Kühlhorn
Cilla Ramnek
Martin Wickström
Foto: Åke E:son Lindman
Åke E:son Lindman (f 1953 ) är en av Sveriges främsta fotografer när det gäller
arkitektur och han har dokumenterat de fem villor som Josef Frank ritat i boken:
Josef Frank Falsterbovillorna. Förutom exklusivt bearbetade foton på »Falsterbovillorna
«, visar han nu även sina kemigram. Fotografier utan kamera och film. Ett
organiskt myllrande liv kliver fram ur kemikalierna och påminner oss om naturens
eviga kretslopp. Färgskalan inspireras av en natur långt från Josef Franks höga klara
mönsterfärger.
Åke E:son Lindman är utbildad vid Konstfack, Stockholm.
Martin Wickström (f 1957) visar en serie målningar där han förevigar dessa ikoniska
byggnader mot den blåaste av himlar. Ljuset och skärpan ger oss en ny syn på
Josef Franks arkitektur. Tiden tycks stå stilla i dessa porträtt av Falsterbovillorna
även om förfallet ligger på lur.
Inspirerad av popkonst på 80-talet har han letat sig fram i sitt konstnärskap till
ett eget språk bestående av bland annat realistiskt måleri, installationer och readymades.
Hans porträtt av fasader från både Sverige och New York har rönt stor uppmärksamhet
både i Sverige och internationellt.
Martin Wickström är utbildad vid Kungliga konsthögskolan, Stockholm.
Lotta Kühlhorn (f 1963) som i en nyfunnen kärlek till Josef Frank får oss att se hans
verk med fräscha ögon bortom klichéer av svensk inredning. Här på Falsterbo Konsthall
har hon med en luftig målerisk elegans dekonstruerat Franks mönster till färg
och form. Men framförallt är målningarna konstbilder i sin egen rätt.
Förutom hennes konstnärliga produktion har hon designat bruksföremål för både
fest och vardag. Hon har haft uppdrag för bland annat svenska Ikea såväl som den
japanska Varuhuskedjan Nafco.
Lotta Kühlhorn är utbildad vid Konstfack, Stockholm.
Cilla Ramnek (f 1959) är en multikonstnär och kreatör som rör sig fritt mellan kommersiella
uppdrag och eget undersökande arbete i ateljén. Hon har bokstavligen levt
med hans möbler och design sedan barnsben, och även varit anställd på Svenskt
Tenn som kreatör. Med en nästan mikroskopisk precision bygger hon upp sina stora
gobelängliknande tyg mitt emellan mönster och bild. Hon målar över Josef Frankmönstren
på möblerna och visar en bildserie från ett svenskt hem på 70-talet, djupt
präglad av Josef Franks estetik. Hennes arbeten återfinns både i Sverige och internationellt.
Cilla Ramnek är utbildad vid Konstfack, Stockholm.